Jag hade ett meltdown igår. Plötsligt ändrade planer, oväntade händelser och extrem jävla maskering. Så fort jag var trygg inne i bilen exploderade det. Och det tog fem timmar innan jag kunde prata. Idag är jag extra sårbar. Fem minuter på tomten och sedan var jag överstimulerad och på väg att börja gråta. Har varit passiv och oförmögen att göra något idag och nu ligger jag i ett mörklagt sovrum igen medan ljuden från utsidan skär i mig. Nu kommer det ta tid innan jag är återställd igen. Dagar. Kanske veckor. Tid att slösa bort på att inte leva istället…
Mitt nervsystem behöver rutiner
Jag är inte på någon bra plats idag. Förmodligen är det ett resultat av gårdagen som var extra tung. Natten till igår höll jag mig vaken för att se matchen mellan Sverige och Japan och som alltid när jag bryter en rutin flippar mitt nervsystem ut. Martin var iväg på arbetsintervju igår när jag vaknade och jag märkte direkt att jag var ur lag. Overklighetskänslor och en extremt stark ångest som fick katastroftankarna att leva rövare. Innan jag visste att jag är autistisk hatade jag mig själv för vad jag upplevde som en svaghet, men nu vet jag bättre. Jag…
Utehäng
Sensoriskt är det alltid jobbigt att vara utomhus. Ljud och ljus är extra svåra för mig och vind är en jobbig trigger. Just därför är det extra skönt, och framför allt lyxigt, att jag igår var ute nästan hela dagen. Först några timmars slappande i soffan på uteplatsen på baksidan med mobilspel, Zayn och läsning, tillsammans med en ovanligt chill Knut. Efter en kort tur till Örebro fixade vi på tomten och åt middag ute. Både Martin och jag var dränerande vid det taget så vi lade oss i ett mörkt sovrum och vilade upp oss för att vid åtta…
En konstant återhämtningsfas
Att vara autistisk innebär att man spenderar väldigt mycket tid i återhämtning och många, jag inkluderat, upplever livet som en konstant återhämtningsfas. Både igår och idag har jag mest sovit och läst. Martin har försökt vila han med, men ändå pressat på och hamnat i shutdown. Vi försöker ta hand om oss, men eftersom mer eller mindre allt i en neurotypisk värld tar på krafterna är det inte lätt. Mitt bästa sätt att återhämta mig är med läsning, sömn och att slippa byta om från mina sovkläder. För Martin är det fotografering men att ta sig till en plats och…
Alla dessa studenter
Jag kommer behöva ta en paus från sociala medier. Kanske inte Instagram, men iallafall Facebook. Jag är så oerhört… skör, antar jag, just nu, att det mesta känns som knivhugg rakt in i själen. Bara att läsa arga kommentarer i diskussionsgrupper (som inte alls har med mig att göra) känns förkrossande, men allra jobbigast just nu är det konstanta flödet av studentbilder och filmer. Jag kunde aldrig gå klart gymnasiet och de närmsta 10-15 åren efter det mådde jag piss. Skammen av att inte ha gått klart skolan och så det återkommande firandet varenda jävla juni med glada studenter som…
Jag babblar inte om Autism för att jag vill
Jag är urless. På så otroligt mycket. Allra mest trött på alltid behöva känna mig fel. Som att jag måste förklara och försvara minsta lilla del av mig själv. Jag är autistisk i en värld som är neurotypisk. Min hjärna är annorlunda konstruerad och det visar sig på diverse sätt. Väldigt många fysiska. Många psykiska. Och neurotypikerna tycks vara experter på att ge råd som får sådana som mig att känna sig helt jävla värdelösa. Eller bara fälla kommentarer som får det att skära i mig. Som hon som hävdade att ”vi alla väljer olika vägar” som kommentar åt en…
Den bästa dagen på länge
Jag hade en helt fantastisk dag igår. Inte bara jag förresten. Martin och Knut var minst lika glada och jag är överlycklig att jag ändå fick mig själv att åka iväg till Hundens dag i Järnboås. Klockan nio hämtade vi upp Martins mamma Annica och åkte de dryga åtta milen till ett regnigt Järnboås där vi mötte upp Martins bror Chrille, hans partner Mia och deras tre hundar. Jag hade räknat med att Knut skulle vara ett mindre helvete i sin jakt mot nya lekkamrater men trots att vi var omgivna av hundar och människor skötte han sig bra. Ja,…
Meltdown
Ohyggligt. Det är ordet jag kommer att tänka på när jag funderar på hur jag mår. Det är onsdag idag och jag känner mig som ett stort sår. I måndags hade jag ett meltdown. Jag bröt ihop på ett sätt jag inte gjort på länge och det varade fyra, fem timmar innan jag började landa igen. Martin tog med mig ut till bilen och körde runt ett tag och det var så jag lyckades bryta den onda cirkeln av skräck. Igår mådde jag piss, men det hade jag räknat med. Att jag skulle må så dåligt idag gör mig mer…
Jag behöver vardag och rutiner
Jag behöver vardag och rutiner för att må bra. Att saker följer sin vanliga gång och oväntade saker hålls till ett minimum. Det märks idag att det varit för mycket den senaste veckan för jag kan inte alls slappna av när jag är hemma själv. Försöker läsa men har svårt att fokusera på grund av den där rädslan som hela tiden pockar på uppmärksamhet. Den som vill att jag agerar. Gömmer mig. För när som helst kan något hända. Ja, det har varit mycket. Ett oväntat besök förra veckan, och sedan kalaset i lördags. I måndags talade jag med Sofia…
Maskeringen tar ut sin rätt
Jag är en boll av ångest. Fast i formen, men nära att bli en pöl. I lördags var jag på ettårskalas. Massa folk. Många hundar. Det var fint väder så tackolov kunde vi vara ute vilket gör det betydligt lättare för mig. Dels pga att utrymmet är större men också för att ingen reagerar på att jag använder solglasögon. Med dem behöver jag aldrig tvinga mig själv att se folk i ögonen vilket är en enorm frihet. Så det var fint. Dock kom vi dit bland de sista och om och om igen fick jag frågan varför Knut inte var…